Mastertävling – Var, när och på vad ska fokuset ligga på…..
Mastertävling som vi på skämt kallade Bajskorvstävling 😉
Självklart inget större allvar i det…Allt vi gör ger oss erfarenhet. Att få motvind och uppförsbacke är bara positivt. Det gör oss bättre, ödmjukare, motiverade och ökar förståelse…
Klart det ibland kan suga att det inte gått som man önskat… men det är här reflektion har störst funktion.
Dansarna gjorde ett super jobb i helgen och höll sig i topp. Jag hade varit väldigt nöjd som tränare om dansarna hade hade varit på samma nivå….Jag kände att dansarnas mål denna tävling var över deras förmågor och utan hänsyn till hur dem mått. Dem var inget ödmjuka mot sig själva och det syntes tydligt i deras dans. Det var bara hårt och pressat.
Efter att jag lackat ur på dem så vände det och på eftermiddagen var mina dansare tillbaka igen.
Najimi
Agnes
Amanda
Maja
Aili
Så många önskningar, målsättningar och höga förväntningar som fyllde arenan i Lindesberg.
Det gick precis så som jag som tränare känt i 3 veckor.
Innan juluppehåll hade vi skador, sjukdom, prestationsångest, stress, utmattning … Dansarna skrapade ihop resterna av sig själva och gick på en välbehövlig julledighet… välbehövlig på så många plan.
Som tränare till barn och ungdomar är det otroligt obehagligt att se hur stress, utmattning och ångest sjunker i åldrarna och fort går det. Efter många års erfarenhet kan man börja se att det kommer att ske och också nästan på pricken tidsbestämt. Vi preppar med att ändra träningen utefter vad man ser att deras kroppar, själar och huvuden behöver. Vi preppar med teori, mentalträning, erbjuda enskilda samtal. God kontakt med föräldrarna för att hjälpas åt att stötta på alla håll….Alltid jobba med teamkänsla.
Vad är det då som gör att vi många gånger hamnar i stressläge? En mellanstadie el högstadie elev ska väl inte ens veta vad inre stress är???!!!
Man ska väl lustfyllt skutta till sin träning i den åldern!?
Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om skolan… utan den del som jag som tränare kan påverka på fler sätt än vad jag gör.
Jag har en tanke som jag finulat på ett tag nu…. försökt göra ett pussel av bitarna…. Så jag försöker dela upp det i bitar till er också så kanske ni ser en ny bit el kan lägga ett annat pussel av det än mitt.
Tanken började ju såklart med vad är det jag missar? Jag ser det men kan inte stoppa det….vad gör jag för fel?
Jag: I flera år led jag av att prestera , inte prestationsångest utan ångest om jag inte presterade i massvis. Jag var prestationsjunkie och jag skulle vara bäst i det jag presterade i också. Om jag sov 4tim på natten så var det 1-2 tim för mycket. Jag var en bra människa om jag lyckades fylla hela dygnets timmar. Det var som belöning för mig. Jag krävde det inte av någon annan bara av mig själv. Jag är facit till hur man inte ska göra och föreläser om det till dansarna. Vikten av at vara snäll mot sig själv. Även reflekterat mycket över mitt egna sätt, hur jag är som tränare… min syn på mig själv är att jag inte curlar, jag är hård och tuff med ton av kärlek och omtanke till min dansare….jag taggar ner när jag ser att dem har det tufft, försöker puscha där jag tror puschen behövs. Tar emot på andra sidan av tröskeln med en kram. Går jag in för personligt, tar jag mig tillräckligt med tid till alla?
Försöker alltid sätta upp tydliga processmål för tävlingen så vi vet att tävlingen ger något även om vi inte tar hem pokal el finalplats.
Dansarna: Självklart en miljon yttre faktorer som också påverkar men träningen…dansträningen och tävlandet. Hur har dansarna ändrat sig i beteende , tanke , tal ?
I huvudet började jag kartlägga deras passion/inställning till dansen från deras början till nu…dansare för dansare… Jag kunde mig se samma mönstret i var och en av dem. Olika vägar men hållplatserna detsamma. Gick igenom allt jag studerat om utvecklingsmodeller för att försöka hitta vart jag kunde hitta DET…när i utvecklingspyramiden gör vi fel?
Först iver och glädje som sprutar åt alla håll. Rörelseglädje hand i hand med visionen. Lära sig träna och träna för att träna.
Sen kom det ett lugn och målsättning. Denna fas håller sig ett tag Träna för att tävla! Göra det jag älskar!
för att sedan gå över i en stark drivkraft att börja ifrågasätta sig själv och man vill börja ta kontroll över sin egen situation. Tävla för att vinna!!! Starkt resultatfokus och svårt att hantera sin tävlingsinstinkt. Det börjar smyga sig in en interntävling känsla mot sina danskompisar. Avundsjukan är svårare att hantera. Här börjar det leda till stress och dansaren börjar med mindre funktionella beteenden i ett försök att hantera känslorna. Jakten på snabba och kortsiktiga resultat tar över. Det blir oftast motsatt effekt och dansaren blir stressad. Här blir det kluvet som tränare…. med all erfarenhet och utbildning vet vi exakt hur vi ska leda dem i rätt riktning…här borde vi få full mandat att styra. Så funkar det ju inte när man jobbar med människor som har egen vilja och tankar. Man märker att dansaren börjar få egna idéer och förslag till vad dem behöver för nästa resultat. “Respekten” för sin tränare/ tränare minskar , man lyssnar inte och tar inte åt sig information som en tvättsvamp längre. Dansaren tränar hårt men mer på det man kan och går inte utanför sin komfortzon. Man backar tillbaka till sin box. Har egna förslag till tävlingskorr , kanske jag behöver en annan tränare också…Dem jag har är bra men man börjar ifrågasätta sig själv , sin träning och resultat.
Detta måste man som tränare låta ske…Vi vet att det leder till stressat beteende men dansaren är ett jättebehov av att få kontrollera och måste få chans att göra det. Vi kan bara guida aldrig tvinga…Vi har inte alltid rätt vi vet bara vägen och riskerna. I denna fasen kan även resan ta slut mellan tränare och dansare. Dansaren ser sig behöva något annat för att nå resultat. En del dansare kan bli helt oemottagliga för sin blindhet av resultat och konflikt istället för lösning kan bli slutresultatet.
Sen kommer förståelsen att börja hantera sina svagheter och ett lugn att börja fokusera på det man kan kontrollera och en ny utveckling tar form.
Föräldern: Följer oftast sin barns faser såklart. Uppmuntrar med materiella ting som tex ny dräkt för att öka motivation och självförtroende. Ta samtal med tränaren för att hitta nya morötter och dämpa stressen som deras barn bär på. Detta är inget fel , det kan aldrig bli fel att stötta sina barn med kärlek, vara stöttande och involverad i barnets idrott/ intressen.
Hela vårt samhälle och utveckling har tagit oss hit. Vi behöver motivation , snabb och stimulerande sådan. Vi kräver alla resultat och service. Men som en väldigt klok vän till mig sa en gång – man måste ha förtroende för det proffs man anlitar.
Tanken, jag , dansarna och föräldrarna:
Hur ska vi då lägga ihop bitarna till en summering, ett passande pussel.
Det jag missar – Jag skapar små mini Angelina med mitt beteende, prestationsjunkies. Föreläsningar i all sin ära – Dem gör inte det jag säger , dem gör det jag gör!!! Även om jag är lugnare nu så måste jag tänka på mitt beteende! Jag måste visa by doing!
Våga ge saker tid…det är inlärningsprocess.
Har jag hittat vart jag missar det ? Jag har en tanke om det i alla fall ….
När vi börjar ta oss själva på för stort allvar, det är då det brister…
När vi börjar tro att våra resultat är beskrivningen på oss som personer.. el att jag är inte lika bra för att någon annan gick till semi tre kanske fem gånger i rad och inte jag, att jag känner mig hotad av att någon kommer bättre till på tävling, när jag jagar snabba resultat för att få ett lugn inom mig själv. När jag sätter upp högre mål än vad jag faktiskt tränat för och mått på sistone… då saknar man självinsikt och ödmjukhet mot sig själv. Då tar man det man gör på lika stort allvar som sig själv. Det är där jag missar med mina dansare… vi måste alla hjälpas åt att skilja på dessa två.
om vi lyckas fokusera på rätt saker och kämpa med att göra det så bra som möjligt. Är chansen större att vi utvecklas och därmed även presterar bättre under framtida tävlingar. En långsiktigt plan och alltid göra sitt bästa då har vi något att vara stolta och nöjda över, oavsett hur tävlingen gick. Kortsiktiga planer som är realistiska och som man håller fysiskt och psykiskt för men alltid störts fokus på långsiktiga.
Vi ska alltid ta det vi gör på allvar men aldrig oss själva… Det är där vi behöver lägga fokuset just nu…. och hjälpas åt med det. <3 // Angelina Olin
Athletic Dance……. as a lifestyle
You May Also Like
